Rättegångens datum närmade sig och jag blev mer och mer orolig. Min egen mormor hade ringt till socialen och sagt att det var min pappa som hade gjort detta mot mig. Så det blev ett mardröms scenario när jag satt på Bollebygds Kommun och pratade med en barn- och ungdomspsykolog, hon började fråga ut mig om det verkligen inte var så att det var min pappa som hade gjort detta mot mig. Jag kunde inte tro mina öron, frågade hon verkligen detta och vem var det som hade sagt det? Jag fick reda på att det var min mormor som hade sagt detta, på grund av att jag och min pappa sa ”glöm inte vår lila hemlighet” innan vi skulle lägga oss. Efter det så har jag aldrig tyckt om min mormor. Hon anklagade mig och mina föräldrar för att vi bara ville ha pengar och hade hittat på allt. Jag var så fruktansvärt arg för att hon gjorde som hon gjorde! Efteråt så har jag fått reda på att min pappa åkte in på psyket just på grund av detta.

När det väl var dags för rättegången så behövde jag inte vara med, eftersom jag var minderårig, jag var bara tretton år. De hade nämligen spelat in mina förhör, och visade dessa under rättegången. Domen blev antastning på minderårig och straffet blev sex månaders samhällstjänst och 70 000 kr i skadestånd. Dessa pengar har jag aldrig sett, eftersom jag var under 18 år, så var det mamma och pappa som hade hand om pengarna. De skulle ha hamnat på mitt sparkonto som mina föräldrar hade kontroll över. Jag vet inte om det kom in några pengar på kontot eller inte, det är ingen som har berättat något för mig.

Efter detta så tappade min familj kontakten med resten av släkten. Mormor pratade inte med mig och när hon väl gjorde det så sa hon att jag borde be min bror om ursäkt. En gång när jag var där, något år efter rättegången, så tvingade hon mig till att skriva ett brev där jag var tvungen att skriva att jag var jätteledsen och att allt var mitt fel. Min mormor fick mig att tro att jag hade ljugit och att allt han hade gjort mot mig var mitt fel. Tillslut så började jag må väldigt dåligt och trodde att allt var mitt fel. Jag ångrade det jag hade gjort och att jag hade sagt något om det. Om bara inte den polisen hade kommit dit den dagen.

Antastningen höll på från att jag var nio år tills att jag var tretton år. Idag har jag ingen kontakt med min bror, men jag får höra mycket om honom ifrån mormor. Han började på en smidje utbildning i Kiruna och hittade en tjej. Dock så dog hans far (vi hade nämligen inte samma pappa) för något år sedan och då lämnade han allt och flyttade ner till hans fars gamla hus. Han försvann ett tag och mormor klagade hela tiden om detta. Jag kan förstå varför min bror inte svarade på min mormors samtal, för hon kan verkligen gå en på nerverna. Men min mormor gav sig inte, hon åkte till huset där han bodde och bad en granna låsa upp dörren och klampade rakt in. Just då låg min bror och sov och de första han fick höra när han vaknade var en utskällning. Efter ett tag så åkte min mormor och åt, men hon tog en nyckel till huset innan det. När hon kom tillbaka så var min bror försvunnen. Efter detta så fick jag reda på att han har försökt att ta livet av sig några gånger och att han hade varit på sjukhus flera gånger.

Jag var glad för hans skull när han hade vänt på sitt liv, men jag blev ledsen när jag fick höra att han hade gett upp allt. Jag önskar honom inget ont, han har redan varit med om tillräckligt. Jag vill bara inte träffa honom eller prata med honom, för det hade jag inte klarat.