Ren bäddat & nyduschad! Badade Ellinor innan hennes kvällsmat & nattning, så hon har sovit som en prinsessa sen åtta tiden. Eftersom hon sover & lär göra det till 7-8-tiden i morgon bitti, så passade jag på att ta en lång dusch, eller jag trodde i alla fall att jag tog en lång dusch. Det visade sig att jag bara hade varit i duschen i cirka 10 minuter. Jag tror att jag har vant mig vid att ta snabbduschar så när jag ska ta en lång dusch, så går det bara på rutin. Det är knappt så att jag kan lägga mig i ett varmt bad & ta det lugnt, efter 15 minuter så har jag "gjort färdigt" allt som man gör nan duschar/badar & då blir jag rastlös. 

 

Det blev förövrigt ingen match idag, den blev flyttad till en annan dag, vet dock inte vilken dag det blir ännu. Får bara hoppas att jag kan då! 

 

Kollade på sex and the city innan jag tog mig till sängen, funderar på en sak när jag ser på det; Hur träffar man folk? Jag skulle vilja säga att man först kollar i sin umgängeskrets efter en "partner", när man väl har sållat igenom alla så fortsätter man på internet. Har jag rätt? Hur många har mött någon i kön på Hemköp, eller medan man har tagit en fika ensam? 

Är det typiskt för oss svenskar att man inte vågar säga "hej" till främande människor som står framför en, men så fort man sitter bakom en skärm så kan berätta precis vad som hellst? I Sverige så verkar det som om man är rädd för att prata med någon öga mot öga, vi är konflikträdda (vissa mer/mindre än andra) och vi är experter för att dra vita lögner för att slippa undan. Vi är lilla landet lagom, jag tycker mer att vi är lilla landet; "nej tyvärr jag kan inte" - & så har man absolut inget att göra. Är det bara jag som känner igen mig? Jag är ett typiskt praktexemplar! Jag har dragit lögner, för att slippa undan, eller för att inte såra någon. Jag har sagt att jag har varit upptagen, även fast jag inte har varrit det. Jag har suttit bakom en datorskärm och bärrättat min livshistoria för en helt okänd människa. 

MEN! Jag har sagt godmorgon till folk jag inte har en aning om vilka de är, jag har sagt "ha en bra dag" till helt okända människor som jag träffat. Jag har pratat med personen bredvid mig på bussen/tåget, även fast jag inte har haft den blekaste vem människan är. 

Är vi rädda för att träffa nya människor?

 

Känner mig lite filosofisk just nu! Lämna gärna en kommentar på hur du tror att det är, eller hur du tycker att det är!

 

Keep it real!

Beatrice