kom på att jag kanske borde skriva lite om hur det är med min morfar.
Det är inte så att jag inte bryr mig, men jag orkar inte längre.
Han blir bättre, och så går det en vecka sen får han sond mat i lungorna och då blir han dålig i två-tre veckor, sen blir han bättre. och då får han sond mat i lungorna igen, och så går det så!
Jag orkar inte med detta mer, nu är det femte gången mamma sagt att han nog inte kommer klara sig. allt känns så fruktansvärt hopplöst, det finns inget jag kan göra för att få honom att bli bättre..
jag vill verkligen vara 6 år igen, springa runt i mormors trädgård, vid hennes torp som hon ägde förut. Springa runt helt naken och ha vattenkrig med mina kusiner. Vara med moff när vi skulle plocka ägg från hönorna, och när han gjorde allt möjligt till oss, bänkar till våran koja, täljde båtar till våran lilla "pool". Jag vill uppleva allt det igen.
