.

Rättegångens datum närmade sig och jag blev mer och mer orolig. Min egen mormor hade ringt till socialen och sagt att det var min pappa som hade gjort detta mot mig. Så det blev ett mardröms scenario när jag satt på Bollebygds Kommun och pratade med en barn- och ungdomspsykolog, hon började fråga ut mig om det verkligen inte var så att det var min pappa som hade gjort detta mot mig. Jag kunde inte tro mina öron, frågade hon verkligen detta och vem var det som hade sagt det? Jag fick reda på att det var min mormor som hade sagt detta, på grund av att jag och min pappa sa ”glöm inte vår lila hemlighet” innan vi skulle lägga oss. Efter det så har jag aldrig tyckt om min mormor. Hon anklagade mig och mina föräldrar för att vi bara ville ha pengar och hade hittat på allt. Jag var så fruktansvärt arg för att hon gjorde som hon gjorde! Efteråt så har jag fått reda på att min pappa åkte in på psyket just på grund av detta.

När det väl var dags för rättegången så behövde jag inte vara med, eftersom jag var minderårig, jag var bara tretton år. De hade nämligen spelat in mina förhör, och visade dessa under rättegången. Domen blev antastning på minderårig och straffet blev sex månaders samhällstjänst och 70 000 kr i skadestånd. Dessa pengar har jag aldrig sett, eftersom jag var under 18 år, så var det mamma och pappa som hade hand om pengarna. De skulle ha hamnat på mitt sparkonto som mina föräldrar hade kontroll över. Jag vet inte om det kom in några pengar på kontot eller inte, det är ingen som har berättat något för mig.

Efter detta så tappade min familj kontakten med resten av släkten. Mormor pratade inte med mig och när hon väl gjorde det så sa hon att jag borde be min bror om ursäkt. En gång när jag var där, något år efter rättegången, så tvingade hon mig till att skriva ett brev där jag var tvungen att skriva att jag var jätteledsen och att allt var mitt fel. Min mormor fick mig att tro att jag hade ljugit och att allt han hade gjort mot mig var mitt fel. Tillslut så började jag må väldigt dåligt och trodde att allt var mitt fel. Jag ångrade det jag hade gjort och att jag hade sagt något om det. Om bara inte den polisen hade kommit dit den dagen.

Antastningen höll på från att jag var nio år tills att jag var tretton år. Idag har jag ingen kontakt med min bror, men jag får höra mycket om honom ifrån mormor. Han började på en smidje utbildning i Kiruna och hittade en tjej. Dock så dog hans far (vi hade nämligen inte samma pappa) för något år sedan och då lämnade han allt och flyttade ner till hans fars gamla hus. Han försvann ett tag och mormor klagade hela tiden om detta. Jag kan förstå varför min bror inte svarade på min mormors samtal, för hon kan verkligen gå en på nerverna. Men min mormor gav sig inte, hon åkte till huset där han bodde och bad en granna låsa upp dörren och klampade rakt in. Just då låg min bror och sov och de första han fick höra när han vaknade var en utskällning. Efter ett tag så åkte min mormor och åt, men hon tog en nyckel till huset innan det. När hon kom tillbaka så var min bror försvunnen. Efter detta så fick jag reda på att han har försökt att ta livet av sig några gånger och att han hade varit på sjukhus flera gånger.

Jag var glad för hans skull när han hade vänt på sitt liv, men jag blev ledsen när jag fick höra att han hade gett upp allt. Jag önskar honom inget ont, han har redan varit med om tillräckligt. Jag vill bara inte träffa honom eller prata med honom, för det hade jag inte klarat.

När jag gick i sjätte klass så hände något som förändrade mitt liv. En fredag så var det en polis som var i skolan och berättade om misshandlade barn och barn som inte hade en bra hemmiljö. När han berättade om barn som blev våldtagna av någon i sin familj, så kände jag mig träffad. Han berättade att om detta hände en själv eller om man visste någon som blev utsatt för detta så var man tvungen att berätta detta för antingen polisen eller för sin lärare.

Det var lunch efter denna lektion, så jag tog mod till mig och berättade vad som hade hänt mig, för min bästa kompis. Sen gick vi och berättade för resten av tjejerna, vi var ju som sagt inte speciellt många. Vi gick in till vår lärare, och de hjälpte mig att berätta. De andra tjejerna fick gå ut tillslut för att läraren ville prata med mig i enrum. Jag hade ju precis berättat att min bror hade tagit på mig och att det som polisen nyss hade sagt, stämde bra överens med det som min bror hade gjort mot mig. Min lärare frågade mig flera gånger om detta verkligen var sant, och jag svarade alltid att, ja det var det. Hon sa att hon skulle ringa till polisen och berätta vad som hade hänt och frågade även mig om det var okej. Jag tyckte att det vad helt okej, eftersom jag bara ville att det skulle ta slut, det som min bror gjorde mot mig. Det tog några veckor, sen fick vi brev ifrån polisen att vi skulle komma in på förhör. Mina föräldrar visste inget om det som jag hade berättat för min lärare, utan fick reda på det då. De trodde först inte på att det kunde vara sant, men tyvärr så var det de.

Ett av mina värsta minnen var när det kom en civilpolis till skolan och hämtade mig. Jag skulle in på förhör ensam. Mamma och pappa visste inte vart jag var eftersom de inte hade fått något brev om förhörstiden, inte ens jag visste vart jag skulle. Mina föräldrar ringde till min bästa kompis och frågade henne om jag kanske var där, jag brukade nämligen gå hem till henne efter skolan. Men där var jag inte, de fick som svar att jag hade blivit hämtad av någon gubbe, och detta gjorde inte mina föräldrar lugnare precis. När jag väl var klar med förhöret och civilpolisen körde mig hem, så frågade han om jag behövde låna hans mobil och ringa hem. Jag sa att jag behövde det eftersom jag inte visste ifall mina föräldrar visste vart jag var.

-       Hej, det är Bea.

-       Vart har du varit!? Skrek pappa tillbaka.

-       Jag har varit på förhör, en polis kom och hämtade mig i skolan. Svarade jag, lite ledsen eftersom det kändes som om jag hade gjort fel.

-       Varför har du inte sagt att du skulle dit?

-       Jag visste inget förens jag blev hämtad.

-       Hur kommer du hem nu då?

-       Jag blir hemkörd, av honom som hämtade mig.

-       Får jag prata med honom?

-       Ja visst, sa jag och lämnade över mobilen till polisen, samtidigt som jag sa att pappa ville prata med honom. Jag märkte att han fick en utskällning utav pappa, för han blev alldeles stum.

Måndagen efter detta så fick vi ett brev ifrån polisen där det stod att jag skulle på förhör. Datumet för förhöret var dock den fredagen som hade varit. De hade alltså inte skickat brevet i tillräckligt god tid, vilket var mycket dåligt! Dagarna gick och jag och mina föräldrar fick gå hos BUP. Detta var nog det mest onödiga jag har gjort i hela mitt liv, det enda som jag gjorde var att måla teckningar medan mina föräldrar satt och pratade med psykologen. Jag förstår nu i efterhand att de utgick ifrån vad jag målade, men vad ska de få reda på utav en häst och en blomma?

Jag var den tjejen som gillade att ha en kille, vilket jag nästan alltid hade. Jag hade nog fem killar under hela mellanstadie perioden och jag har många roliga minnen ifrån detta. Jag hade en kille som jag var tillsammans med ganska länge och jag var väldigt mycket med honom. Det enda jag minns var att jag aldrig hånglade med honom, för att jag inte vågade. Jag kände mig pressad för att alla mina andra vänner hade gjort detta. Så jag var lite desperat för att jag inte ville vara efter alla andra, men jag vågade inte heller göra det. Jag fegade ut och gjorde det aldrig, det blev min bästa kompis som hånglade med honom istället, efter att jag och han hade gjort slut.

Jag hade även en annan kille som var ett ganska konstigt ”förhållande”. Jag och en kompis gjorde något roligt men det resulterade i mycket pinsamhet.

-       Hej! Det är Bea. Jag och Johanna undrar ifall ni vill sova över i natt?

-       Hej. Njaa, jag tror inte att det går. Det är lite sent nu och vi ska kolla på film ikväll, svarade Rickard och Patrik.

-       Okej, det var ju lite synd. Jaja! Vi syns i skolan på måndag! Hejdå! Svarade jag snabbt och la på innan jag skulle börja skratta som en galning.

Det där kanske du inte tycker är så pinsamt och det var det inte heller. Det var det som hände dagen efter som var pinsamt. Dagen efter så kom nämligen Patrik upp till mig och sa att han ville sova över.

-       Hej! Jag tänkte att det kanske gick bra om jag sov över i natt istället, sa Patrik.

-       Hej, alltså. Det vi ringde och sa var inte så jätte seriöst. Vi ville bara veta vad ni skulle svara.

-       Okej, men går det bra om jag är med dig idag då?

-       Jag det ska väl gå bra!

Så jag och Patrik var med varandra den dagen, tillslut så blev vi lite sugna på glass. Vi gick ut till frysen, frysen stod nämligen i ladugården.

-       Ska vi hångla? Säger Patrik när jag står med huvudet ner i frysen och letar glass.

-       Va? Nej, alltså… Jag har inte gjort något sånt än och.. ehh… jag vill inte göra det än.. Alltså, förstår du? Svarade jag medan jag tog upp glassen och började gå ut därifrån med huvudet nerböjt.

Vi sa inte så mycket mer till varandra den dagen och han åkte hem senare på kvällen. Jag tror att det har varit det mest pinsamma som jag har varit med om i hela mitt liv!

Något som jag tyckte om mest när jag gick i mellanstadiet var alla de discona som man kunde gå på. Det var disco minst två gånger i månaden och det var definitivt billigare än vad det är att gå på krogen nu! Dock så drack man ingen sprit på den tiden, eller i alla fall inte jag. Jag tyckte att det var hur kul som helst att dansa och lyssna på all musik. Jag minns att jag dumpade en kille under ett disco. Jag såg nämligen när han dansade med en annan tjej, något som jag verkligen inte accepterade. Han blev ledsen när jag sa det, men jag brydde mig faktiskt inte. Sen minns jag ett annat disco då jag var jätte kär i en kille, men han däremot var kär i min bästa kompis, som inte var kär i honom. Detta blev väldigt komplicerat och väldigt jobbigt. Min bästa kompis tyckte synd om mig och försökte att övertala denna kille till att vara tillsammans med mig, men det fungerade inte. Det var ju inte så konstigt och jag känner mig faktiskt ganska elak för att jag var arg för att jag inte fick som jag ville. Men det löste sig i alla fall, jag hittade en annan kille och han var kär i min kompis ett bra tag. Hon började dock aldrig att gilla honom.

Jag hade även ett ”andra hem” under den största delen av min skolgång, nämligen Bollebygds Dart Klubb. Där var jag och min bästa kompis ofta. Jag minns att jag och hon fick shotglas med grädde i och med farinsocker på, av en av killarna som var med i klubben. Han gick tyvärr bort 2001.

Jag hade mycket roligt på klubben och spelare mycket biljard. Vi var många barn och ungdomar som var där på den tiden, så är det dock inte längre. Jag är nämligen den yngsta i klubben, än så länge. Jag kommer ihåg att jag tog mycket bilder nere på klubben, på den tiden när man hade en vanlig kamera och inte kunde se bilderna förens dem kom hem via posten. Jag tog en riktigt bra bild på mamma medan hon kastade en pil. Fotot blev taget precis när hon har släppt pilen, så pilen är ovanför hennes hand. Det ser lite roligt ut, eftersom hennes hand är längre fram än pilen.

Under de första åren i skolan så kände jag mig väldigt omtyckt, vilket gjorde att jag hade väldigt bra självförtroende som liten. Men detta sjönk för varje år som gick, efter att jag hade gått ur andra klass. När jag gick i tredje klass så fick nämligen väldigt många i skolan löss. Eftersom jag hade långt och fint hår, så fick jag det flera gånger. Detta blev jag mobbad för och de sa att jag inte duschade eller tvättade håret och att det var därför som jag hade löss så många gånger. Men anledningen till att jag hade löss så ofta var av den anledningen att jag hade välvårdat och tjockt hår. Efter detta så började jag känna mig utanför, och i samma period så fick jag även glasögon. Men jag hade alltid mina närmaste vänner som stannade hos mig ända fram tills jag gick ur mellanstadiet. När väl högstadiet började så blev det svårare att få vänner, i alla fall så pass nära vänner som jag hade innan.

En jobbig period var när det bestämdes att alla klasserna skulle blandas. Detta var mellan lågstadiet och mellanstadiet, vilket betydde att vi hade en helt ny klass när vi började i fjärde klass. Jag var rädd för detta eftersom jag var så pass bekväm i den klassen som jag hade. Jag var inte redo för att försöka skaffa helt nya vänner och visste inte om jag skulle klara av det. Men jag hade en hel del tur, eftersom det visade sig att vi blev 13 killar och 5 tjejer i min klass. Jag har nämligen alltid haft enklare att umgås med killar, så denna klassuppdelning passade mig perfekt. Men det var lite jobbigt under idrotten på grund av att vi bara var 5 tjejer. Vi kunde aldrig köra tjejerna mot killarna och vi var bara några få som var sämre än killarna. Detta tyckte jag var mycket jobbigt, man kände sig nertryckt på något sätt. Efter några veckor så fick vi dock in en tjej till i klassen, vilket jämnade ut oddsen lite, men det var fortfarande en stor skillnad. Vi fick även reda på att det fanns en klass som hade dubbelt så många tjejer som killar. Alla blev lite fundersamma över varför det hade blivit så fel, men vi var ändå nöjda. Vi var bara 6 tjejer med 13 killar, vilket var väldigt roligt. När vi gick i sjätte klass så fick vi in en tjej till, som inte hade gått i min skola innan. Vi två blev snabbt vänner och det är vi fortfarande!

Men nu ska vi kolla lite närmare på perioden då jag gick i mellanstadiet. Eftersom vi var en klass på 13 killar och 7 tjejer. Detta gjorde att det inte blev så mycket bråk eller tvister, som det ofta kan bli när det är för mycket tjejer i en och samma klass. Vi hade dock ett stort bråk i femte klass. Det var nämligen så att vi hade två kojor på skolans område, det var en för pojkarna och en för flickorna. Vi behövde mycket granris och pojkarna behövde stora pinnar, vi hade pinnar och de hade granris. Så vi skulle helt enkelt byta lite saker, vilket jag såg till att vi gjorde. Men pojkarna nöjde sig inte med de pinnarna som de hittade, så de tog tillbaka det granriset som vi hade fått, fast de tog tillbaka mycket mer granris än vad de hade gett oss, och efter detta så startade bråket. Det var en tjej som var väldigt arg på mig, men egentligen så var det ju inte jag som hade gjort fel. Jag hade kommit överens med pojkarna om hur mycket vi skulle byta, sen att de tog tillbaka för mycket var inte mitt fel. Efter någon dag så kallade läraren för vår klass till ett litet krismöte för tjejerna.

-       Så Linn, vad var det som egentligen hände och hur mår du? Frågade vår lärare den tjejen som vet minst.

-       Hon vet inget om detta! Säger jag, kanske lite väl argt.

-       Vad är det som har hänt då? Frågar läraren ännu en gång, men denna gång till hela tjejgänget.

-       Hon gav killarna massa granris och förstörde vår koja! Säger Karin, den tjejen som var argast på mig.

-       Det var inte mitt fel att de tog sakerna från oss, jag försökte ju bara fixa så att vi fick mer granris. Svarade jag, vi fick nämligen bara ta saker som låg på marken till våra kojor, och det fanns inte så mycket granris på marken.

Bråket fortsatte så ett bra tag, tills läraren förbjöd oss från att vara där och vi fick heller inte bygga några fler kojor. Det mest skrattretande med detta krismöte som vår lärare samlade till var att läraren inte visste vad det handlade om och inte heller vilka det var mellan.

Det var första gången i mitt liv som jag kände mig riktigt hatad, men detta vägdes upp med massa positiva saker.

Från året 1999 så var jag och min familj på Åmåls Blues Fest i flera år, detta var något som jag tyckte var mycket roligt! Jag är även stolt över att en avliden släkting till mig, min morbror, var med och grundade hela blues festen. De har delat ut stipendier i hans namn, men jag vet tyvärr inte om de gör detta fortfarande. Jag var där många gånger, jag kommer faktiskt inte ihåg hur många gånger, men det är minst fem gånger. Jag träffade mycket roligt folk och fick en brevvän från Norge. Ett år så var mina kusiner och deras föräldrar med, så då gjorde jag och mina kusiner ler figurer och sålde. Vi bodde nämligen precis vid vattnet då och där fanns mycket lera som man lätt kunde forma och sedan låta torka i solen. Vi fick faktiskt lite pengar för våra skulpturer, som vi senare köpte godis och glass för. Jag har även träffat en trollkarl där och hittat en mobil som jag senare hittade ägaren till. Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes när jag hittade den, för jag tänkte att jag kunde hitta ägaren själv, men sen när mobilen ringde och mina föräldrar hörde detta så mådde jag jättedåligt. Det kändes som om jag hade stulit mobilen, bara för att jag inte hade hittat ägaren innan hon hittade mig. Men mobilen kom tillbaka i rätta händer tillslut och ägaren var glad över att det var ett litet barn som hade hittat den och ville lämna tillbaka den.

Min första skoldag var det roligaste som jag har varit med om. Jag fick träffa så många nya människor och fick många nya vänner redan första dagen. Jag tyckte att ”nollan”, som det kallades, var helt underbart och det enda som jag egentligen lärde mig under det året var att väva på små hand-vävar och klockan. Fast jag kunde klockan lite sen innan, så jag var mycket stolt när jag redan kunde lite när vi gick igenom det.

Jag var den som höll ihop klassen, det var till och med tillfällen då min lärare ringde hem när jag var sjuk och frågade när jag skulle komma tillbaka, för att klassen inte höll ihop när jag var borta.

Fortsättning följer... i morgon!

Min barndom var väl ganska normal skulle jag tro. Mina föräldrar gifte sig efter att jag hade blivit född. Jag har inget minne av bröllopet, vilket är fullt förståeligt, eftersom jag var knappt ett halvår. Men efter vad jag har fått berättat för mig och har fått se på foton, så är det exakt ett sådant bröllop som jag önskar för mig själv.

De gifte sig på gården, vilket är en familjegård och jag står stolt som den sjunde generationen. De hade en ganska stilla ceremoni och det var såklart en vacker sommardag.

Redan som liten var jag bortskämd, men inte på det sättet som många förknippar bortskämdhet med idag, att man får allt man pekar på. Jag var bortskämd med kärlek och upplevelser. Min mormor och morfar tog ofta med mig och mina två kusiner ut på olika äventyr i Sverige. Jag har alltså sett det mesta av Sverige, men det finns fortfarande mycket kvar att se.

Jag var ganska speciell som barn, kan man nog säga. Innan jag lärde mig att gå så fick mina föräldrar sätta på mig en rosa frigolithjälm. Detta på grund utav att jag kröp runt och dunkade huvudet i golvet. Senare när jag väl skulle lära mig att gå, så tog jag hjälp av katten. Jag tog ett stadigt grepp med mina små händer i kattens päls och drog mig upp på fötterna. Resultatet av detta var att jag lärde mig att gå men att katten rymde.

Djur har alltid varit ett av mina stora intressen, och jag klappar gärna hundar som kommer fram och ska nosa på mig. Jag är ofta den personen som sätter mig på huk och lockar på en katt, som jag inte känner, och det brukar oftast resultera i att katten kommer fram till mig och börjar spinna. Katt eller hund har alltid funnits i min närhet och det finns även hästar på gården, dock så är de bara här på somarbete, och har varit det under hela min uppväxt. Men innan så har det funnits både kor och hästar på gården, och det finns tydliga spår efter dem. Det dröjde inte heller många år innan jag satte mig på en hästrygg, och att rida blev ett av mina intressen senare i livet. Dock så är det inte ett av mina stora intressen idag, men jag kan fortfarande rida och tycker att det är en enorm frihet att sätta sig på en hästrygg och bara ge mig i väg i full galopp.

Man kan säga att min uppväxt började mitt ute i ingenstans. Gården som jag bor på är nämligen belägrad mitt ute i skogen mellan Göteborg och Borås. Det är cirka en mil till närmaste affär och tågstation, ska jag däremot ta buss till skolan så är det cirka en och en halv mil till busstationen. Men när jag var liten så gjorde detta mig ingenting. Jag hade en underbar grannflicka som är ett år äldre än mig och vi umgicks alltid! Vi är fortfarande vänner, men vi träffas inte så ofta eftersom hon har flyttat till Borås och är nästan alltid upptagen, medan jag går i skolan och kastar pil. Men nu ska vi tillbaka till de första 6 åren i mitt liv, då jag inte behövde gå i skolan och hade hela dagarna ledigt istället.

Gården var en perfekt plats att bo på för den lilla pojkflickan som jag var. Det är inte mer än en kilometer till närmaste sjö, där man kan både bada och fiska på sommaren. På vintrarna så blir det fruktansvärt mycket snö och pulka backen ligger nästan direkt utanför dörren.

I huset så finns det två lägenheter, när jag var liten så bodde jag och mina föräldrar på övervåningen medan min farmor och farfar på nedervåningen. Detta passade mig alldeles utmärkt, eftersom jag lätt kunde smyga ner till farmor och farfar som alltid hade godis eller kakor. Detta var något som min mamma ogillade, min mamma och farmor hade inte samma uppfattning om hur jag skulle uppfostras, så det ledde till att vi flyttade några år senare. Men det var inte förens efter att jag hade börjat skolan.

Det finns många väldigt roliga foton på mig själv, allt från där jag har grädde i hela ansiktet till att jag har en aning för stora stövlar på mig. Av detta så kan man säga att jag hade en mycket rolig barndom, och var inte rädd för att få andra att skratta, och så är det fortfarande idag.

Jag hade även en vana att stoppa in saker i min näsa. Man har hittat pärlor, tapet och bitar av skumgummi madrass i min näsa. En gång när min mamma skulle borsta mina tänder, så vände hon upp mitt huvud, så att jag kollade upp i taket. Då kände hon att det började lukta fruktansvärt äckligt, och märkte att det kom ifrån min näsa. Vi fick åka in till vårdcentralen, och där upptäckte de att jag hade en taggig pärla som satt fast i näsan.