När jag gick i sjätte klass så hände något som förändrade mitt liv. En fredag så var det en polis som var i skolan och berättade om misshandlade barn och barn som inte hade en bra hemmiljö. När han berättade om barn som blev våldtagna av någon i sin familj, så kände jag mig träffad. Han berättade att om detta hände en själv eller om man visste någon som blev utsatt för detta så var man tvungen att berätta detta för antingen polisen eller för sin lärare.

Det var lunch efter denna lektion, så jag tog mod till mig och berättade vad som hade hänt mig, för min bästa kompis. Sen gick vi och berättade för resten av tjejerna, vi var ju som sagt inte speciellt många. Vi gick in till vår lärare, och de hjälpte mig att berätta. De andra tjejerna fick gå ut tillslut för att läraren ville prata med mig i enrum. Jag hade ju precis berättat att min bror hade tagit på mig och att det som polisen nyss hade sagt, stämde bra överens med det som min bror hade gjort mot mig. Min lärare frågade mig flera gånger om detta verkligen var sant, och jag svarade alltid att, ja det var det. Hon sa att hon skulle ringa till polisen och berätta vad som hade hänt och frågade även mig om det var okej. Jag tyckte att det vad helt okej, eftersom jag bara ville att det skulle ta slut, det som min bror gjorde mot mig. Det tog några veckor, sen fick vi brev ifrån polisen att vi skulle komma in på förhör. Mina föräldrar visste inget om det som jag hade berättat för min lärare, utan fick reda på det då. De trodde först inte på att det kunde vara sant, men tyvärr så var det de.

Ett av mina värsta minnen var när det kom en civilpolis till skolan och hämtade mig. Jag skulle in på förhör ensam. Mamma och pappa visste inte vart jag var eftersom de inte hade fått något brev om förhörstiden, inte ens jag visste vart jag skulle. Mina föräldrar ringde till min bästa kompis och frågade henne om jag kanske var där, jag brukade nämligen gå hem till henne efter skolan. Men där var jag inte, de fick som svar att jag hade blivit hämtad av någon gubbe, och detta gjorde inte mina föräldrar lugnare precis. När jag väl var klar med förhöret och civilpolisen körde mig hem, så frågade han om jag behövde låna hans mobil och ringa hem. Jag sa att jag behövde det eftersom jag inte visste ifall mina föräldrar visste vart jag var.

-       Hej, det är Bea.

-       Vart har du varit!? Skrek pappa tillbaka.

-       Jag har varit på förhör, en polis kom och hämtade mig i skolan. Svarade jag, lite ledsen eftersom det kändes som om jag hade gjort fel.

-       Varför har du inte sagt att du skulle dit?

-       Jag visste inget förens jag blev hämtad.

-       Hur kommer du hem nu då?

-       Jag blir hemkörd, av honom som hämtade mig.

-       Får jag prata med honom?

-       Ja visst, sa jag och lämnade över mobilen till polisen, samtidigt som jag sa att pappa ville prata med honom. Jag märkte att han fick en utskällning utav pappa, för han blev alldeles stum.

Måndagen efter detta så fick vi ett brev ifrån polisen där det stod att jag skulle på förhör. Datumet för förhöret var dock den fredagen som hade varit. De hade alltså inte skickat brevet i tillräckligt god tid, vilket var mycket dåligt! Dagarna gick och jag och mina föräldrar fick gå hos BUP. Detta var nog det mest onödiga jag har gjort i hela mitt liv, det enda som jag gjorde var att måla teckningar medan mina föräldrar satt och pratade med psykologen. Jag förstår nu i efterhand att de utgick ifrån vad jag målade, men vad ska de få reda på utav en häst och en blomma?